tisdag, januari 06, 2009
Fler medborgare, färre kunder
Att vara kund är en av de enklaste sakerna i världen. När jag är kund kan jag ställa krav. Jag kan peka på vad jag har lagt som insats och hävda min rätt att få valuta för det. Det är också lätt att hantera kunder. Som säljare vet jag vad som förväntas av mig och hur mycket jag måste anstränga mig. Relationen mellan säljare och kund är oproblematisk. De utgör båda en del av marknad där man säljer och köper till ett pris som kontinuerligt bestäms av dem och samtliga övriga säljare och köpare. På så sätt är priset alltid ”rätt”.
Att vara medborgare är något betydligt svårare. Som medborgare är jag en del av ett samhälle. Jag har rättigheter och skyldigheter, och jag tvingas underordna mig beslut, lagar och regler som jag själv kanske inte alltid är alldeles nöjd med. Till skillnad från marknaden – där priset på en vara anses sättas i en ständigt förändrande koncensus – så finns det inget lägsta pris på hur ett samhälle ska skötas. Det finns ingen börs där man kan läsa av den senaste demokratinoteringen och utifrån den säga att ”idag ska Sverige styras med tre delar nyliberalism, en skopa folkhemssocialism, två nypor kristen moralism och en skvätt ekologism”.
Det är ett lika frustrerande som hoppingivande faktum att ett samhälle inte kan styras utifrån marknadsprinciper. Att få nio miljoner människor att komma överrens kan aldrig vara lika enkelt som att bestämma priset på en liter mjölk. Trots detta – eller kanske snarare på grund av – sneglar ofta politiker och byråkrater över axeln, på det privata näringslivet och önskar att det var lika enkelt att vara statsminister som att vara verkställande direktör. Fredrik Reinfeldt skulle nog gärna vilja gå upp i talarstolen och peka på AB Sveriges årsbokslut och säga, ”titta, Sverige är ett bättre land nu än för ett år sedan”.
Det finns flera exempel på fåfänga försök att få byråkratin att bli mer som ”på riktigt”, det vill säga, mer som ett privat företag. På senaste tiden har det blivit populärt att betrakta sina medborgare som just ”kunder”. I söndagens ledare skriver DN att vi lever ”i en tid då när medborgaren tilltalas som kund – och vill bli tilltalad som kund”. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Själv vill jag nog även i fortsättningen tilltalas som medborgare. Fast DN får rätt av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson som vill införa ”guldkort” för äldre med stora behov. De ska betraktas som ”vip-kunder”, anser Larsson.
Och visst, det låter ju bra. Vem vill inte vara vip-kund? Problemet är att begreppet vip egentligen betyder något helt annat. Som vip-kund förväntar jag mig bättre service på grund av att jag betalar mer eller är ”viktigare” än övriga. Det fungerar på ett hotell eller i en bar-kö, men inom sjukvården låter det inte bara fel, det klingar odemokratiskt. Alla ska ha rätt till vård. Vissa, som har större vårdbehov än andra, ska också få det. Det är ingen nyhet att jag – en välmående 30-åring – är i mindre behov av vård än min mormor. Gör det mormor till en vip-kund? Knappast. Hon ska få den vård hon har rätt till, som medborgare. Det har hon, jag och alla andra medborgare bestämt.
Att som DN och Maria Larsson börja betrakta medborgare som kunder, skapar ytterligare distans mellan individ och samhälle. Om jag inte är medborgare så har jag heller inte någon känsla för min plats och mitt ansvar i samhället där jag lever. Jag är istället en kund som har betalat en viss summa pengar och förväntar mig därför en viss service. Där slutar mitt åtagande. Det kommer leda till ett samhälle utan samhällsmoral. Istället för demokrati från vi en marknad av skattebetalande individer som endast ser till vad de som kunder får för sin insats. Det är inget samhälle jag är särskilt sugen på att bo i.
Att vara medborgare är något betydligt svårare. Som medborgare är jag en del av ett samhälle. Jag har rättigheter och skyldigheter, och jag tvingas underordna mig beslut, lagar och regler som jag själv kanske inte alltid är alldeles nöjd med. Till skillnad från marknaden – där priset på en vara anses sättas i en ständigt förändrande koncensus – så finns det inget lägsta pris på hur ett samhälle ska skötas. Det finns ingen börs där man kan läsa av den senaste demokratinoteringen och utifrån den säga att ”idag ska Sverige styras med tre delar nyliberalism, en skopa folkhemssocialism, två nypor kristen moralism och en skvätt ekologism”.
Det är ett lika frustrerande som hoppingivande faktum att ett samhälle inte kan styras utifrån marknadsprinciper. Att få nio miljoner människor att komma överrens kan aldrig vara lika enkelt som att bestämma priset på en liter mjölk. Trots detta – eller kanske snarare på grund av – sneglar ofta politiker och byråkrater över axeln, på det privata näringslivet och önskar att det var lika enkelt att vara statsminister som att vara verkställande direktör. Fredrik Reinfeldt skulle nog gärna vilja gå upp i talarstolen och peka på AB Sveriges årsbokslut och säga, ”titta, Sverige är ett bättre land nu än för ett år sedan”.
Det finns flera exempel på fåfänga försök att få byråkratin att bli mer som ”på riktigt”, det vill säga, mer som ett privat företag. På senaste tiden har det blivit populärt att betrakta sina medborgare som just ”kunder”. I söndagens ledare skriver DN att vi lever ”i en tid då när medborgaren tilltalas som kund – och vill bli tilltalad som kund”. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Själv vill jag nog även i fortsättningen tilltalas som medborgare. Fast DN får rätt av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson som vill införa ”guldkort” för äldre med stora behov. De ska betraktas som ”vip-kunder”, anser Larsson.
Och visst, det låter ju bra. Vem vill inte vara vip-kund? Problemet är att begreppet vip egentligen betyder något helt annat. Som vip-kund förväntar jag mig bättre service på grund av att jag betalar mer eller är ”viktigare” än övriga. Det fungerar på ett hotell eller i en bar-kö, men inom sjukvården låter det inte bara fel, det klingar odemokratiskt. Alla ska ha rätt till vård. Vissa, som har större vårdbehov än andra, ska också få det. Det är ingen nyhet att jag – en välmående 30-åring – är i mindre behov av vård än min mormor. Gör det mormor till en vip-kund? Knappast. Hon ska få den vård hon har rätt till, som medborgare. Det har hon, jag och alla andra medborgare bestämt.
Att som DN och Maria Larsson börja betrakta medborgare som kunder, skapar ytterligare distans mellan individ och samhälle. Om jag inte är medborgare så har jag heller inte någon känsla för min plats och mitt ansvar i samhället där jag lever. Jag är istället en kund som har betalat en viss summa pengar och förväntar mig därför en viss service. Där slutar mitt åtagande. Det kommer leda till ett samhälle utan samhällsmoral. Istället för demokrati från vi en marknad av skattebetalande individer som endast ser till vad de som kunder får för sin insats. Det är inget samhälle jag är särskilt sugen på att bo i.
Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Tillbaka
<< Tillbaka
