tisdag, december 23, 2008
Inte-så-särskilt-demokratisk kommunikation
Vad har reklam med demokrati att göra? Kanske var jag den enda på min kvällskurs på fina reklamskolan som satt och funderade på det. Kanske inte. Jag vet dock att av tjugo kursdeltagare kom endast två från offentlig sektor. Och kursen – liksom reklam i stort – är helt inriktad mot verksamheter där det ska krängas produkter.
Detta är ett problem. För reklam har allting att göra med demokrati. Reklam är kommunikation i dess mest skrikiga form och grällaste färg, och kommunikation är demokratins själva livsluft. Kommunikation i så många och så spridda kanaler som möjligt är avgörande för att nå ut med sitt budskap. På reklamskolan får man på ett ytterst handgripigt sätt lära sig allt sånt. Men syftet är alltid att sälja saker. Målgruppen är alltid vinstdrivande företag.
Detta är ett problem. För reklam har allting att göra med demokrati. Reklam är kommunikation i dess mest skrikiga form och grällaste färg, och kommunikation är demokratins själva livsluft. Kommunikation i så många och så spridda kanaler som möjligt är avgörande för att nå ut med sitt budskap. På reklamskolan får man på ett ytterst handgripigt sätt lära sig allt sånt. Men syftet är alltid att sälja saker. Målgruppen är alltid vinstdrivande företag.
NCC:s hemsida - bra. Järfälla kommuns hemsida - sisådär
Gästföreläsaren på kurspasset om webbkommunikation är jätteduktig och förklarar precis hur man ska tänka för att lyckas formge en riktigt lyckad hemsida. Principerna är enkla: använd ett genomgående formspråk, utgå från användaren – inte från organisationen och bygg ditt varumärke på specifika egenskaper som skiljer sig från mängden. Han visar exempel från det privata näringslivet och sidor som på ett exemplariskt sätt visar upp frukostflingor, bilmodeller och mobilabonnemang.
Jag är inte i första hand bitter över att min arbetsgivare har en halvdan hemsida. Faktum är att Järfälla kommuns hemsida regelbundet rankas som en av de mest lättillgängliga kommunsidorna i landet. Problemet är att det är så otroligt mycket lättare att hitta chokladdoppade frukostflingor på nätet, än det är att ansöka om förskoleplats. Sveriges 290 kommuner utgör tillsammans landets överlägset största arbetsplats, men det är sällan som det märks i informationsarbetet.
Det är de folkvalda politikerna som anger riktlinjerna för hur medborgarna ska nås av budskapen från kommunen och hur medborgarna ska kunna nå kommunen med sina ärenden. Och det finns en förkärlek bland politiker att ”marknadsföra sin kommun” och ”sätta den på kartan”. Detta görs helst genom affischer i tunnelbanan och massutskick i brevlådor och lokaltidningar. Klassisk envägskommunikation, med andra ord.
Det är synd, för samma resurser skulle istället kunna användas till att metodiskt bygga en identitet för kommunen; det som privata företag gör så bra. Det räcker med att se ett fragment av McDonalds-loggan för att lägga till resten. Apple behöver inte ens sätta ut sitt logga på sina grejer, varumärket syns i själva utformningen av produkten. Målet borde vara att samtliga invånare i Järfälla – och några utanför kommungränsen – känner igen kommunens grafiska profil lika snabbt som de känner igen en Ipod. För visst är sophämtningen och barnets förskoleplats minst lika viktigt som mp3-spelaren?
onsdag, december 17, 2008
Om Trollvinter och tallbarr i magen
Bakom lucka 17 i Järfälla folkbiblioteks julkalender döljer sig ett vinterboktips från undertecknad. Näst ”Trollkarlens hatt” så håller jag ”Trollvinter” som en av Tove Janssons allra bästa Muminbetraktelser. Den börjar med att Mumintrollet vaknar alldeles för tidigt ur sin vintersömn. Resten av familjen ligger i djup dvala med magarna fulla som sig bör av tallbarr.Mumintrollet finner ingen annan råd än att bege sig ut i en Mumindal i främmande vinterskrud. Som barn kände jag mig illa till mods av Trollvinter. För det är väl alla barns skräck att vakna före alla andra och vara helt ensam. Nu när jag läste om den som vuxen så blev jag både rörd och glatt överraskad av alla små trevliga bekantskaper som finns att träffa på vintern. Trots att Mumintrollet är fullständigt ovetande om vad de små filurerna kan vara av för slag, så jagar han ändå efter dem. Även om de kan visa sig vara lömska så är alla bekantskaper bättre än det ödsliga Muminhuset.
Mumintrollens vana att gå i vinteride var också något som slog mig när jag stötte på den senaste muminmuggen ”Vinterbrasa” på nätet. Både Stefan Ingvarsson och Annina Rabe har redan kommenterat muggen, men jag måste ändå sälla mig till skaran och fråga: hur tänkte Arabia? Bortsett från heteronormativiteten, som introducerades redan med muggen Kärlek – där Mumintrollet och Snorkfröken återskapas som någon finlandssvensk motsvarighet till Musse och Mimmi Pigg – så faller hela vinterbrasemotivet på just detta uppenbara faktum: mumintrollen sover på vintern. Som Stefan Ingvarsson skriver, ”Arabia envisas med att ensidigt förvränga historien och få Tove att vidbränna småkakorna i graven”.
Anakronism i Mumindalen
måndag, december 15, 2008
Den viftande och skakande Peter Jihde
Idag ägnar Leif Furhammar en hel spalt åt Peter Jihdes kroppsspråk. Det är en spalt jag egentligen önskar att jag själv skrivit, för är det något som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning inför samtliga Idol-avsnitt under hösten, så är det Jihdes gestikulerande. Som en mimare som återfått talförmågan, men som trots detta inte kan hålla sig från sina gamla vanor, har han vecka efter vecka viftat sig igenom samtliga Idoldeltagare.Få kanske minns det, men Peter Jihde började sitt liv i rampljuset på TV4 tillsammans med min andra favorit, Patrik Ekwall. Efter en tids harvande i den grabbiga dagisligan som är TV4-sporten blev han draftad till SVT och ledde bland annat sändningarna från OS och fotbolls-VM 2006. Där började han utveckla sin – vad det verkar – fetisch för handskakning. Få personer som klev in i OS-studion undgick de Jihdeska labbarna. Här kunde man också se de första tendenserna till viftandet som han drivit intill perfektion i Idol.
Troligen var det dock handskakandet som gjorde att SVT gav Jihde en egen talk-show , ”Hos Jihde”, där han fick chansen att utvecklas som viftare och skakare. Här fick han det utrymme som kanske tidigare saknats honom när han tvingats dela studio med andra. Nu fick han skaka hand så mycket han ville med varendaste gäst! Efter höstens upplaga av Idol ställer jag – och förmodligen många med mig – frågan: hur kommer Peter Jihde att gå vidare? Vilket är nästa steg för att uppnå fullständig visualisering av det talade ordet?
Som Leif Furhammar poängterar i sin krönika så handlar Jihdes kroppsspråk mycket om att ta uppmärksamheten från det faktum att det inte finns något att säga. Och på det viset konkretiserar Peter ett fenomen som kan härledas i rakt nedstigande led till reklamkanalernas dagsunderhållning. Program som sträcker sig över hela förmiddagar och vars enda syfte är att få kanalernas allra mest sinnessvaga tittare att ringa in och ”tävla” för 9,90 kronor per minut.
Jihde i SVT-upplaga och Jihde i TV4-upplaga.
Det sneda leendet dock intakt.
Även om Idol är klart mer sevärt än dessa lurendrejarprogram, så är grundidén densamma. Idol är egentligen ett utdraget infomercial för att få tittarna att ringa och rösta på produkter (idoler) som de sedan förhoppningsvis även kommer att köpa i form av skivor och ringsignaler. Peter Jihdes uppgift är – liksom spelprogramledarna – att ge tittarna intrycket av att något viktigt är i görningen, när det i själva verket är TV4 som kränger skräpkultur. Och för det ändamålet passar han som en handskakning.
onsdag, december 10, 2008
Bloggliket lever
Jag vet, jag beter mig som det förväntas av mig. Efter två års bloggande verkar det som att många bloggare kommer in i någon sorts övergångsålder. ”The terrible twos” innebär något slags existentiell kris för bloggaren och måste nog i de flesta fall övervinnas genom en fullständig omvärdering av vad hela den här navelskådande och narcissistiska aktiviteten ska vara bra för. Förbered dig därför kära läsare, för ett självupptaget och föga angeläget inlägg. Men trösta dig med att jag i slutändan kommer att kunna återuppta något av mitt forna blogglyster.
November 2007 blev av olika skäl den första inläggslösa månaden för Samtidigt hos Erik sedan starten i augusti 2005. Kanske var det för att jag märkte att inget särskilt hände – himlen föll inte ner över mitt huvud trots detta ohyggliga brott i mina livsringar – som jag slog mig till ro och lät mitt hjärtebarn ligga på nyligen.se:s kalla cybercementgolv och frysa tillsammans med tiotusentals andra övergivna skrivprojekt. Under hösten har dock bloggens vålnad jagat mig alltmer intensivt och slutligen tvingat mig till ett beslut: leva eller låta dö?
Bloggosfären har förändrats näst intill oigenkännlighet sedan jag startade min första blogg från praktikplatsen i Vilnius januari 2005. Ivrigt påhejad av Jonas – som givetvis redan hade bloggat i över ett år – tjusades jag av det fantastiskt fria formatet i bloggen. Jag fick skriva vad jag ville! Bloggen var min egen, it’s my party and I’ll cry if I want to. Min Vilnius-blogg blev en resedagbok med politiska inslag. Väl hemma igen gick jag all out och förverkligade min hemliga dröm att bli ledarskribent. Målsättningen var ett angeläget inlägg i veckan.
Samtidigt – under sommaren 2005 – exploderade den svenska bloggosfären. Jag har inte statistiken framför mig, men det handlade säkert om en tiodubbling av antalet svenska bloggar under en ettårsperiod. Och det var så fantastiskt roligt! Debatten som växte fram bloggar emellan var sällsynt vital och livskraftig.
Vilka var då mina skäl? Jag har aldrig skrivit dagbok. Till min natur är jag så lat att ord som skrivs utan att kunna läsas av andra än mig själv, aldrig lämnar mitt tangentbord. Det är egentligen mitt enda skäl. Bloggen var det enda sättet att få mig själv till att skriva kontinuerligt. Sedan finns det förstås en tjusning i att det kanske eventuellt finns någon därute som läser det jag skriver och tar det till sig. Men att blogga för någon annan än sig själv kan nog inte sluta på något annat sätt än i bitter besvikelse över omvärldens ointresse.
Idag har bloggen blivit en maktfaktor. Den är på god väg att bli en publicistisk institution som gott och väl kan mäta sig med traditionella medier. Men som DN skriver idag så innebär det också nya problem. Att blogga är en personlig handling. Till skillnad från nästan alla andra massmedier så saknar bloggen helt säkerhetsspärrar. Det finns ingen förläggare, redaktör eller producent som kan komma med en andra åsikt. Ett blogginlägg är live från bloggarens bildskärm.
För mig och alla andra vanliga Svenssonbloggare så har detta ingen betydelse. Men för offentliga personer som har ett intresse i hur de återges i medier så kan det uppstå en olycklig maktförskjutning. Lindsay Lohan skriver att i hennes blogg kan hon ”bevisa alla osanna lögner” (f.ö. en intressant negation). Eftersom det är Lohan själv som skriver bloggen – vi får i alla fall anta det – så ses bloggens innehåll som oantastligt.
November 2007 blev av olika skäl den första inläggslösa månaden för Samtidigt hos Erik sedan starten i augusti 2005. Kanske var det för att jag märkte att inget särskilt hände – himlen föll inte ner över mitt huvud trots detta ohyggliga brott i mina livsringar – som jag slog mig till ro och lät mitt hjärtebarn ligga på nyligen.se:s kalla cybercementgolv och frysa tillsammans med tiotusentals andra övergivna skrivprojekt. Under hösten har dock bloggens vålnad jagat mig alltmer intensivt och slutligen tvingat mig till ett beslut: leva eller låta dö?
Bloggosfären har förändrats näst intill oigenkännlighet sedan jag startade min första blogg från praktikplatsen i Vilnius januari 2005. Ivrigt påhejad av Jonas – som givetvis redan hade bloggat i över ett år – tjusades jag av det fantastiskt fria formatet i bloggen. Jag fick skriva vad jag ville! Bloggen var min egen, it’s my party and I’ll cry if I want to. Min Vilnius-blogg blev en resedagbok med politiska inslag. Väl hemma igen gick jag all out och förverkligade min hemliga dröm att bli ledarskribent. Målsättningen var ett angeläget inlägg i veckan.
Samtidigt – under sommaren 2005 – exploderade den svenska bloggosfären. Jag har inte statistiken framför mig, men det handlade säkert om en tiodubbling av antalet svenska bloggar under en ettårsperiod. Och det var så fantastiskt roligt! Debatten som växte fram bloggar emellan var sällsynt vital och livskraftig.
Vilka var då mina skäl? Jag har aldrig skrivit dagbok. Till min natur är jag så lat att ord som skrivs utan att kunna läsas av andra än mig själv, aldrig lämnar mitt tangentbord. Det är egentligen mitt enda skäl. Bloggen var det enda sättet att få mig själv till att skriva kontinuerligt. Sedan finns det förstås en tjusning i att det kanske eventuellt finns någon därute som läser det jag skriver och tar det till sig. Men att blogga för någon annan än sig själv kan nog inte sluta på något annat sätt än i bitter besvikelse över omvärldens ointresse.
Idag har bloggen blivit en maktfaktor. Den är på god väg att bli en publicistisk institution som gott och väl kan mäta sig med traditionella medier. Men som DN skriver idag så innebär det också nya problem. Att blogga är en personlig handling. Till skillnad från nästan alla andra massmedier så saknar bloggen helt säkerhetsspärrar. Det finns ingen förläggare, redaktör eller producent som kan komma med en andra åsikt. Ett blogginlägg är live från bloggarens bildskärm.
För mig och alla andra vanliga Svenssonbloggare så har detta ingen betydelse. Men för offentliga personer som har ett intresse i hur de återges i medier så kan det uppstå en olycklig maktförskjutning. Lindsay Lohan skriver att i hennes blogg kan hon ”bevisa alla osanna lögner” (f.ö. en intressant negation). Eftersom det är Lohan själv som skriver bloggen – vi får i alla fall anta det – så ses bloggens innehåll som oantastligt.
Lohen och Rosing – två bloggare med en personlig agenda
Samma sak med DN:s andra exempel, Linda Rosing som från sin blogg låter meddela att hon minsann inte har en affär med Andreas Kleerup. Expressen kan hävda motsatsen tills de blir blåa i ansiktet, det kommer inte att hjälpa. Rosing borde ju veta det bäst själv. Sanningen? Tja, förutsatt att man bryr sig om vem Linda Rosing hånglar upp så ser inte jag att Rosing själv skulle vara mer trovärdig än Expressen i det här fallet. Jag har tvärt om svårt att tänka mig någon som skulle vara mer jävig.
Hur som helst så ser jag fram emot att återuppta mitt bloggande, nu när vi närmar oss det sista året på millenniets första decennium. Det är fortfarande ett lika enkelt som genialt format att publicera sig på. Och jag lovar att jag inte ska bli så här långrandig i fortsättningen.
