måndag, februari 18, 2008
This Is Muggig Manlighet
Så har även jag till slut sett den närmast sönderhyllade This Is England. Filmen utspelar sig 1983, mitt under Margaret Thatchers skoningslösa nedmonterande av det brittiska sociala välfärdssystemet. Den utstötta 12-årige arbetargrabben Shaun, vars far just dödats i Falklandskriget, tas upp av det lokala skinheadgänget. Ledaren, den sympatiske och lite undflyende Woody, representerar den klassiska skinheadkulturen med musikaliska rötter i Västindien. Gänget lyssnar på ska, reggae och northen-soul och känner igen förtrycket och utanförskapet som beskrivs av grupper som Toots And The Maytals, The Specials och Dexys Midnight Runners. Den använder sig av en våldsam estetik med rakade skallar och Dr. Martens-kängor, men ser att de har mer gemensamt med invandrare från Jamaika och Pakistan än de har med den engelska arbetsklassen, med sina drömmar om det gamla brittiska imperiet.Gänget splittras när den gamle ledaren Combo släpps ut från fängelset. Combo har öppet rasistiska åsikter och är aktiv förespråkare för det främlingsfientliga National Front. Lojalitetsband i den gamla gruppen ställs på sin spets när Combo tvingar samtliga i gänget att välja sida. För eller emot invandrare, för eller emot England. Mitt i allt ihop står Shaun som är ovetande om den bakomliggande politiken. Han vill bara vara stolt över sin pappa som dog i kriget och känna gemenskap och trygghet i gänget.
Mina förväntningar var högt ställda på This Is England. Jag har bokstavligt talat inte hört ett dåligt ord sägas om den. Och visst är det en välspelad och engagerande film. Det är en lysande lektion i modern engelsk nutidshistoria (om det nu är det man är intresserad av) och soundtracket är fantastiskt. Men historien har jag hört förut, många många gånger. Den unga alienerade arbetarpojken utan fadersgestalt. Han brottas med sina våldsamma tendenser och oifrågasatta ”manliga” drifter. Han finner tröst hos äldre män med samma tendenser och drifter, som lever destruktiva och våldsamma liv. Det är mycket våld och undertryckta känslor. Fårade ansikten med ögon som blixtrar till och antyder något rebelliskt och missförstått därbakom.
Jag köper det inte. Alls. Vi är alla missförstådda, på ett eller annat sätt. Vi bär alla på ånger och undertryckta känslor. Vi blir alla kränkta. Varför är det alltid samma unga våldsamma mansperson som skildras?
Filmens framgångar i Sverige kan säkert delvis tillskrivas vår närmast genetiskt medfödda anglofili. Jag och många med mig kan svälja vilken halvdan tv-produktion som helst så länge vi får oss en beskärd dos av engelska uttryck och miljöer. Och This Is England är proppfull av ”cheers”, ”U ört me’ feelins’” och ”Maggie is a twat”. Men den här gången räcker det inte. Jag hade väntat mig ett aningens djupare personporträtt, något överraskande. Istället får jag ytterligare en ”Ondskan”, ”Gentlemen” eller ”Hata Göteborg”. På engelska. Vilket inte direkt gör den mer relevant för mig.
Jag är som sagt den förste att medge This Is Englands kvalitéer. Men jag läser recension, efter recension, efter recension och i var enda en tas ämnet för givet. ”Trovärdigt” är nyckelordet och det verkar räcka för att motivera filmens existens.
