onsdag, juli 25, 2007

Vad är en miljöbil?


Bränslestation i Brasilien

Vad är en miljöbil? Begreppet har varit omtvistat ända sedan det togs i bruk. Och det är givetvis relativt vad som kan anses vara rimlig miljöbelastning från en bil. Men att som biltillverkaren KIA påstå att man tillverkar ”miljövänliga” bilar kommer alltid att vara vilseledande. Ingen bil kommer någonsin att vara miljövänlig i bemärkelsen att den inte lämnar något avtryck i miljön.

Beroende på vem man frågar så kan allt från bränslesnåla dieselbilar till el-hybrider, etanolbilar och gasbilar klassas som miljöbilar. Men, som sagt, det är beroende på vem man frågar. Etanol har sedan några år tillbaka varit det vanligaste biobränslet i Sverige. Det är resultatet av växelverkan mellan ett växande distributionsnät, två etanolmodeller – Ford Focus och Saab 9-5 – som tidigt etablerade sig på den svenska bilmarknaden och ett framgångsrikt lobbyarbete från svenska etanoltillverkare och intresseorganisationer som BAFF.

Kanske just på grund av sin dominerande ställning har etanolen också granskats och utsatts för en del kritik. Man undrar om den verkligen är lämplig som alternativt bränsle och om miljövinsterna verkligen är så stora. Den största delen av etanolen som säljs på svenska mackar är kommer fortfarande från sockerplantage i Brasilien, något som biltillverkaren Peugeot gick ut och kritiserade i en kampanj för ett tag sedan. Man menade att miljövisten var större med en bränslesnål dieselbil än med en etanoldriven bil, eftersom tillverkningsvillkoren och transporterna av det brasilianska etanolet skulle äta upp eventuella miljövinster. Kampanjen möttes av massiv kritik från både miljöorganisationer och biobränsleindustrin, och den anmäldes också till konsumentombudsmannen KO för vilseledande marknadsföring (Peugeot har ändrat inställning den senaste tiden).

Kritiken mot etanolen kommer nu istället från andra biobränsletillverkare. Anders Nylander på Svenska Biogasföreningen skriver i en debattartikel att skillnaderna mellan biogas och etanol borde göras tydligare när man talar om miljöbilar. Biogas är, menar Nylander, överlägset etanol, både när det gäller små utsläpp av växthusgaser och möjlighet till lokal produktion som skonar miljön. Tidningen The Ecologist var inne på samma linje i ett temanummer förra hösten, där man menade att etanolen inte är något långsiktigt alternativ för att ersätta fossila bränslen. Kritiken riktas framför allt mot etanolens energieffektivitet, att man får en alltför liten mängd energi ut i relation till energin som går åt till produktionen. Men, som jag har skrivit tidigare, så beror det helt på varifrån etanolen kommer. Balansen kan variera från 0,7 till 5 gånger satsad energi, beroende på om etanolen kommer från överblivet franskt vin, brasilianska sockerrör eller svensk lignocellulosa (energiskog).

Men det stämmer fortfarande att biogas är ett bättre alternativ än etanol. Dess främsta fördel är att produktionen inte inkräktar på odlingsbar mark som kan användas till matgrödor. Biogas kommer till stor del från slaggprodukter från reningsverk och jordbruk och blir en del av kretsloppet. Dessutom är utsläppen av växthusgaser mindre från biogas än bränsleblandningen E85 som består till 15 procent av bensin. Samtidigt är gas svårare att handskas med än etanol och därmed dyrare att distribuera. Det är ett av skälen till att det finns betydligt färre tankställen för gas. Utbudet av bilmodeller med gasdrift är också begränsat.

Både etanol- och gasbilar är miljöbilar. Jämfört med bilar som drivs av fossila bränslen orsakar de mycket små utsläpp av växthusgaser. Dessutom är produktionen i de allra flesta fall att föredra framför oljeutvinning och raffinering. Däremot kommer man aldrig kunna kalla bilismen för ”miljövänlig”. Bilen är ineffektiv och har, jämfört med kollektiva färdmedel, en mycket låg nyttjandegrad. På lång sikt bör vi därför bygga samhällen där bilen spelar en mycket mindre roll än idag.

Läs mer om definitionen av "miljöbil" på Miljöfordon.se.

onsdag, juli 18, 2007

Britter sätter hårt mot hårt

Är det bara jag som går loss på det här? Äntligen en konflikt där det är lätt att ta ställning. Nobla, rättrådiga britter mot hycklande och skrupelfria ryssar. Det är som kalla kriget återuppstått i en titta-lyssna-läs-version. I en tid då internationell politik blivit mer eller mindre antispetiskt befriad från ideologi och bara handlar om vem som har störst kanon, så handlar konflikten mellan Storbritannien och Ryssland om värderingar och folkrätt på den mest basala nivån.


Goda London...

Bakgrunden är känd för de flesta. Den ryske ex-agenten och sedermera brittiske medborgaren Alexander Litvinenko avlider på ett sjukhus i London efter att ha förgiftats med det radioaktiva ämnet polomium 210. Efter omfattande undersökningsarbete pekar brittisk polis ut den ryske affärsmannen Andrej Lugovoj som huvudmisstänkt. Storbritanniens ambassad i Moskva begär att Ryssland lämnar ut Lugovoj. Ryssarna vägrar och hänvisar till rysk grundlag, Dessutom låter man hälsa att anklagelserna mot Lugovoj – som liksom Litvinenko har ett förflutet i rysk underrättelsetjänst – är trams och endast uttryck för anti-ryska stämningar i Väst. Ryssland och Lugovoj har sedan gått vidare och anklagat Storbritannien för att försöka värva samme Lugovoj till sin egen säkerhetstjänst.


... mot onda Moskva.
För var och en som är född och uppvuxen väster om den forna järnridån är situationen glasklar. Semi-diktaturen Ryssland har tagit sig friheten att skicka över en av sina gubbar till London, med fickorna fulla av polonium, för att röja en störig dissident ur vägen. Detta görs på ett synnerligen osmidigt sätt – det måste finnas en miljon sätt att i lönndom ta någons liv utan att lämna ett lysande radioaktivt spår efter sig. Men uppenbarligen var det viktigare för Moskva att Litvinenko dog, än eventuella diplomatiska fnörror på tråden med Storbritannien.

Det är den situationen som britterna nu befinner sig i. De vet att detta är rysk logik. Man väger för- och nackdelar, sen skjuter man och hoppas på det bästa. Så vad göra? De flesta bedömare är på det klara med att det inte finns en chans i h*lvete att Lugovoj blir utlämnad. Ändå sätter britterna hårt mot hårt. I förrgår lämnades besked om att fyra ryska diplomater utvisas från Storbritannien. Den brittiske utrikesministern David Miliband kommenterar beslutet med att ”vi måste skicka en klar signal på hur allvarligt fallet är”.

Igår kom den oväntat milda reaktionen från Moskva. Man utvisar inte några brittiska diplomater, utan nöjer sig med att fördöma och beklaga. Det är säkerligen inte det sista som sägs i konflikten. Hur kommer övriga EU att ställa sig i frågan? USA? Och hur långt är britterna beredda att gå? Ryssland och Storbritannien har omfattande handelsrelationer och det är mer än bara nationell stolthet på spel om parterna väljer att trappa upp.

Den grundläggande frågan är dock: vad är Ryssland? Vad är det vi har att göra med? I P1-morgon talar historikern Gudrun Persson om Rysslands gamla imperialistdrömmar. Det är inte ens två decennier sedan Sovjet utgjorde den ena halvan av de två stormakterna som delade världen mellan sig. Persson menar att omställningen till att bli en aktör bland andra måste vara smärtsam, och påminner om att både Frankrike och Storbritannien gick igenom liknande processer efter andra världskriget. Dagens ledare i DN är inne på samma spår och skriver om att den ryska taktiken är hämtad från den gamla tiden, före murens fall. Just därför är den också dömd att misslyckas.



Det kalla krigets rigida blockuppdelning har ersatts
av globaliseringens mer oförutsägbara tillstånd. Makt och inflytande uppnås
genom förtroendeskapande åtgärder, inte diktat.



Det är som sagt lätt att ta ställning mot Ryssland. Västs påstådda ”rysshat” som det talas om i Moskva kanske finns, men det är i så fall till allra största delen en direkt konsekvens av det egna agerandet. För Putin och övriga i den högsta ledningen i Kreml finns det ett intresse av att distansera sig från Europa och skapa en fiende gentemot vilken man kan visa styrka. Styrka är en viktig egenskap för de ryska väljarna. Då är det troligen också mindre riskabelt att mucka gräl med Storbritannien än exempelvis Kina.

onsdag, juli 11, 2007

Death Proof och mansfixerade recensenter

Det blir rätt mycket bio såhär på sommaren när både sol och flickvän är på annan ort. Igår såg jag Quentin Tarantinos senaste retrostänkare ”Death Proof” och jäklar vad det svängde! Till skillnad från Kill Bill-filmerna så är ”Death Proof” en bagatell, både i handling och i upplägg. Men det spelar liksom ingen roll då Tarantino skriver dialog som är i en klass för sig. Få andra filmmakare kan låta sina karaktärer snacka skit i en kvart utan att det känns det minsta långtråkigt. Tvärt om sitter jag och märker hur mitt småleende sakta spricker upp till ett brett grin när huvudpersonerna pratar om hur de ska få tag på gräs. Banalt och genialt på samma gång. Castingen hjälper till, framför allt Sydney Poitier och Tracie Thoms som levererar replikerna som pumphagel. Sedan är jag en sucker för biljakter och håller följaktligen på att spricka av lycka i slutet av filmen, som blir en orgie i vrålande V8:or och skrikande däck.

”Death Proof” har fått blandade recensioner i svensk press. En majoritet tycker som jag, att den sparkar rumpa. Något som framhålls i alla positiva recensioner är att de kvinnliga karaktärerna tillåts dominera, på alla plan. Jämfört med övrig sommaraction på landets biografer så känns det väldigt fräscht. Lika tydlig är frånvaron av detta perspektiv i de negativa recensionerna. Trots att filmen endast har en manlig karaktär (Kurt Russel som Stuntman Mike) är det just denna och ingen annan som Expressens Mats Bråstedt nämner i sin recension. De övriga nio kvinnliga karaktärerna nämns i förbifarten som ”unga, attraktiva och lättklädda”. Att de var för sig har typ tre gånger så mycket dialog som Russel verkar inte bekomma Bråstedt.

Samma intryck fick Sydsvenskans Mikael Tapper som sammanfattar filmen som ”mycket yta av svordomar, påklädda sexinslag, knasigt våld och longörer av dösnack”. Inte heller han nämner med ett ord de blixtrande kvinnliga huvudrollsinnehavarna. Det är visserligen en prestation i sig att Bråstedt och Tapper lyckas ta såna omvägar runt filmens epicentrum. Jag skulle vilja läsa den recension av Die Hard 4 där Bruce Willis inte nämns vid namn i första meningen.

Uppdatering: Roger Wilson på Rodeo skriver intressant om hur grabbgänget framför honom i biosalongen tystnade under visningen av Death Proof. Han tror att det beror på att ”den manliga blicken bara halkade runt och inte visste vad den skulle fastna”. Han fortsätter och skriver om att inte ens Vanessa Ferlitos lapdance för Kurt Russel fick grabbarna att reagera. Kanske därför att maktrelationerna i scenen inte är lika tydliga som vanligt. Blicken är inte Russels, som den normalt skulle varit i en mainstream-action. Snarare tillhör den Ferlitos karaktär och, framför allt, publiken som tittar på. En publik som bara består av kvinnor.

Wilson avslutar:

När filmen var slut sprang killgänget framför mig ut,
medan andra delar av publiken applåderade. Allra till sist stannade några
förundrade - ja, nästan chockskadade - unga tjejer som satt kvar tills
eftertexterna var slut.
Lyckliga.


måndag, juli 09, 2007

Underbart barnsliga Transformers

Nej, jag håller inte med Fredrik Strage. Dialogen i ”Transformers” är inte ”bottenlöst usel” och skådespelarna är inte så kassa att man vill att de ska krossas av decepticons. Framför allt förstår jag inte att man i samma recension kan tala om att man får gåshud av presidenttalet i ”Independence Day” och sedan döma ut Transformers som rekryteringsmaterial för al-Qaida.

Själv får jag kväljningar av ”Independence Day”. Den är påfrestande patriotisk och saknar distans till ämnet. Transformers däremot är proppfull av distans, vilket ursäktar nästan allt annat. Som t.ex. sanslöst stereotypa könsroller, skamlös bilpropaganda (BARA bilar från GM) och oräkneliga kameraåkningar över unga kvinnokroppar med mycket bar hud.

Transformers är en nördig trettonårig pojkes dagdrömmar om allting som är ballt: bilar, brudar, okända legendariska förfäder och stora j*vla robotar. Emma Gray Munthe skriver om hur filmen andas 80-tal. Man bara väntar på att Michael J Fox ska kliva fram och skära med rösten. Samme Fox som har fått en värdig efterträdare i Shia LeBeouf. Scenen där han i panik förklarar för sin pappa hur mycket han ÄLSKAR honom samtidigt som hans robotkompisar försöker gömma sig i trädgården är som hämtad ur ”Nyckeln till framgång”. I like!

måndag, juli 02, 2007

Inte bara USA hotar

Visst, jag uppskattar godtyckliga opinionsundersökningar lika mycket som DN (uppenbarligen), men dagens klipp från Financial Times hör nog snarare hemma bland läsarfrågor i Metro. FT har genom Harris Polls frågat drygt 5 000 personer i Storbritannien, Spanien, Tyskland, Frankrike och Italien om vilket land som utgör det största hotet mot global stabilitet. För att inte låta respondenterna spejsa ut för mycket så är antalet svarsalternativ begränsat till sju: USA, Kina, Iran, Irak, Nordkorea, Ryssland och övriga/inga.

Som man frågar får man svar. Intressant är t.ex. att Europa inte ens finns med som ett potentiellt hot. Eller FN. Eller Al-Qaida, OPEC, McDonalds, Paris Hilton, Microsoft och The Pirate Bay. Är det inte en smula enfaldigt att begränsa ”hot mot stabiliteten i världen” till länder? Särskilt i ljuset av den gränsöverskridande terrorismen som i detta nu sysselsätter tusentals och åter tusentals poliser och säkerhetstjänstemän. Terrorismen vars mest utmärkande egenskap är just att den är immun mot nationsgränser eller nationella identiteter.

Inte särskilt oväntat anser den största andelen svaranden, 32 procent, att USA är det största hotet mot stabiliteten i världen. Och satt i relation till övriga svarsalternativ så är jag böjd att hålla med. Framför allt eftersom nästan samtliga övriga alternativ endast utgör hot tillsammans med USA. Vilket naturligtvis hänger ihop med landets enorma krigsmakt och deras förmåga att involvera sig i varenda konflikt i hela världen. Skulle det bryta ut ett inbördeskrig på Påskön kan man ge sig fan på att USA är tredje part i konflikten.

Det undersökningen egentligen vill visa är naturligtvis hur illa Europa tycker om USA för tillfället, och där är bilden tydlig. Europa tycker mycket illa om USA, mer illa än tidigare, dessutom. Missnöjet kommer delvis att ärvas av nästa president, samtidigt som hela världen (nästan) välkomnar ett alternativ, vilket som helst, till George Bush.