tisdag, oktober 31, 2006

Den billiga handduken

I inledningsscenen till filmen Lord of War (Andrew Niccol, 2005) får vi i en enda åkning följa en gevärskula från det att den tillverkas i en västerländsk fabrik till att den slutar upp i huvudet på en gerillasoldat i något afrikanskt land. Samma sak borde göras med våra dagligvaror, fast tvärt om. Vart ifrån kommer våra handdukar och gosedjur?

Ikväll gjorde SVT:s Uppdrag granskning ett nedslag i den indiska textilindustrin. Det de fann var som man kunde vänta sig: omänskligt och fullständigt avskyvärt. Arbetsförhållanden som garanterar en tidig död. Människor som bokstavligt talat badar i kemikalier som klor och syra. Barnarbete. Arbetsgivare som håller sina anställda i skräck och förtryck. Ett kastsystem som är fullt jämförbart med apartheid. En korrumperad statsapparat.



Kemikaliebadande indisk textilarbetare. Foto: SVT


På dessa företag och under dessa förhållanden tillverkas våra textilier. Det kommer som sagt inte som någon överraskning. Jag tror att de flesta av oss känner det någonstans i magtrakten, att importerade varor vi köper är på tok för billiga. Det som programet siktade in sig på var de förljugna orden om ”corporate responsibility” som numera är obligatoriska på varenda multinationellt företags hemsida. För medvetenhet säljer, vi kunder kräver mer. Vi vill inte gå omkring och ha dåligt samvete för att någon stackars fattig sate i Långtbortistan arbetar 12-timmarsskift och andas in giftiga ångor när han tillverkar våra I-Pods.

Jag skrev tidigare om när företag påstår sig ta ansvar och vad det egentligen innebär. Då var det Chiquita som hade slagit ihop sina påsar med den okända organisationen Rainforest Alliance och gick ut på helsidor i dagspressen och intygade att man inte duchade sina plantager i gifter längre. Man värnade numera miljön och sina anställda. Det visade sig senare vara mest luft. Inga större förändringar hade gjorts, den gulliga grodan som är Rainforest Alliance symbol och maskot skulle antagligen inte överleva särskilt länge på ett Chiquita-plantage.

Stora butikskedjor som Jysk, ICA och Indiska har alla leverantörer i Indien och de har alla måldokument med vackra ord på sina hemsidor om hur de vill verka för en god miljö, hållbar utveckling och goda arbetsförhållanden. Alla kedjor hävdar att man har kontrollsystem och att man ställer höga krav på sina leverantörer. Bland annat genom ”oannonserade” besök (man säger att man kommer komma på besök, men inte exakt när). Det krävdes bara för en frilansjournalist att åka ner till Indien och titta med sina egna ögon för att konstatera att kontrollsystemen inte fungerar och att de vackra orden bara är just det: vackra ord.

När representanter för företagen konfronteras med reportagebilderna från deras leverantörer har de egentligen inget annat val än att krypa till korset. De vet vad som står skrivet på deras hemsidor. Samarbetena avbryts med leverantören i reportaget och företagen fördömer. Gott så. Men vad spelar det för roll? Journalisten gjorde ett nedslag på ett indisk textilföretag och hittade grova missförhållanden som ICA, Jysk och Indiska missat. Vad är det som säger att man inte hittar samma sak hos nästa leverantör?

I grund och botten handlar det om vad grejerna kostar. Janne Josefsson frågar ICA:s representant Lisbeth Kohl, som just fått se reportagets indiske journalist vittna om hur han misshandlats av representanter från samma företag som ICA gör mångmiljonaffärer med, om det inte är så att trasmattan som de köper in från det där företaget kanske är lite för billig. Hon tvekar och är i ett svagt ögonblick nära att hålla med. Sedan säger hon att det aldrig någonsin får vara så att priset går före hänsyn till människa och miljö. Hon framstår som uppriktig i sin övertygelse om att det går att köpa in billiga grejer från tredje världen utan att orsaka skada på miljön och lidande bland arbetarna.

Problemet med företag som tar ansvar är det samma som hos alla andra organisationer som granskar sig själva. Man ser genom fingarna eller tittar bort när det hettar till. Ska det säljas billiga handdukar så kan man inte åka och kolla till leverantören i tid och otid. Det får räcka med att man ringer upp chefen för det indiska företaget som får lova jättemycket att det inte förekommer barnarbete på hans företag. I själva verket är det ett systematiserat förtryck i Indien. Det förekommer inga fackföreningar. Det finns kanske någon arbetsskyddslagstiftning men det efterlevs inte. Arbetarna är fullständigt maktlösa och i händerna på sina arbetsgivare. Under sådana förutsättningar kommer arbetare att fara illa. Kanske inte alla. Kanske inte ens en majoritet. Men väldigt många.

Indien och Kina är två av världens snabbast växande ekonomier. Man har siktet inställt på samma välstånd som vi har i västvärlden. Och vem kan klandra dem? Det är klart man vill ha det bra. Men tillväxten vilar på deras enda komparativa fördel: billig arbetskraft. Jag tror man måste ha det i bakhuvudet när man ser indiska arbetares förhållanden. Det är nödvändigt med starkare lagstiftning och arbetarorganisering i Indien och Kina. Men det skulle antagligen innebära en rejäl avmattning av ländernas kapplöpning mot välstånd och materiell lycka. Därför kanske det är så att de som är längst ner kommer att fortsätta vara det.

Till skillnad från Kina är Indien trots allt en demokrati. Men för de kastlösa som vi får följa i reportaget är läget ändå hopplöst. De topprids av giriga arbetsgivare som levererar textiler till underpris till mig, dig och alla andra européer. Och vi har den där malande känslan i magtrakten om att den där handduken nog är lite för billig. Men sen slår vi det ur hågen och går till kassan och betalar.


Kommentarer: Skicka en kommentar

<< Tillbaka